One direction novellblogg

- Så.. Vad ska vi göra nu?

Han svarade inte, utan tittade bort. Jag kände Louis, han hade svarat ifall han hade vetat.

- Behöver.. vi mer tid eller?

Han svarade fortfarande inte, vilket gjorde mig irriterad. Något litet kunde han väl ha sagt, typ "Jag vet inte", eller något annat men nej han satt stum. Jag suckade och han vände sig snabbt mot mig.

- Ska vi..

- Börja om, fyllde han på.

Jag nickade. Han tittade tomt ut.

- Louis kan du titta på mig, svara , gör något, att du sitter sådär gör det verkligen inte bättre..

 

Jag hörde henne men jag kunde verkligen inte säga något. Jag vet att det irriterade henne men jag kunde verkligen inte.. Efter några minuters tystnad ryckte hon till, jag vände mig snabbt mot henne.

- Vad hände? Fryser du?

Hon nickade generat. Jag lutade mig närmare henne, la armen om henne och drog henne tätt intill mig. Jag hörde hur hon flämtade till. Jag log för mig själv.

- Att börja om hade nog varit bra, tror jag. Lära känna varandra på nytt, jag vet att vi redan gör det tillräckligt bra, men jag behöver lite tid att tänka för, hörde jag mig själv säga.

Jag kände mig chockad, det var inget jag hade planerat att säga. Hon låg tyst i min famn.

- Jag är ledsen Adrianna.. Jag..

- Om vi nu ska börja om.. Kan jag inte få en.. Kan vi..

Hon tystnade. Plötsligt vände hon sig mot mig och tittade mig mjukt men sorgset i ögonen. Hon slickade sig om läpparna. Det såg ut som Adrianna tvekade. Adrianna Brielle tvekar aldrig. Men sedan tog hon mod till sig och tryckte sina läppar mot mina. Det var en fantastisk kyss som alltid. Mina fjärilar reste på sig i magen och började flyga runt. Plötsligt avslutade hon kyssen och tittade på något bakom mig. Hon andades oregelbundet, och plötsligt började hon dregla. Salivet rann ur hennes mun, om det har hade varit en film hade jag skrattat, men det var sant och det var något fel med henne. Hon ramlade plötsligt, utan förvarning, bakåt.

- ADRIANNA, skrek jag.

Jag tog upp henne i min famn. Och med min fria hand bankade jag på dörren. Jag kände paniken inom mig. Om något hände henne visste jag inte vad jag skulle göra. Med all kraft jag hade bröt jag upp balkongdörren.

 

- Var det någon som hörde det? frågade Harry lite smått rädd.

Zayn nickade sakta.

- Det var nog bara vinden, mumlade han.

Jag och Liam reste oss upp och gick ut till hallen. Efter ett tag kom Harry och Zayn. Vi tittade mot trappen och såg Louis springa i fullfart, med Adrianna i famnen. Hennes ögon var vidöppna. Jag kände oron rinna över mig, men jag sa inget, jag såg inget, och jag hörde inget. Jag stod bara där.

 

Jag stod där och bara kollade. Bara lät allt hända. När ytterdörren slogs igen, reagerade jag långsamt. Jag kollade långsamt på killarna som stod fastnaglade i marken precis som jag. Niall kollade fortfarande på trappan, som om Louis och Adrinna fortfarande var där.