One direction novellblogg

När någons mobiltelefon ringde en halvtimme senare, vaknade alla upp. Jag tog tag i Liams telefon som han höll i handen.
- Hallå?
- Är det här Liam Payne?

- ja, sa jag utan att tänka mug för.

- Jo det är så att de har skett en olycka.. Där bland annat Louis Tomlinson och Adriana Brille är inblandade i, säger den kvinliga rösten på andra sidan.

- Va?! Vadå för olyycka?

Jag såg hur killarna ryckte till och vände sig om mot mig.

- En bilolycka..

Mer hörde jag inte eftersom jag slängde mobilen tillbaka till Liam som om den var något giftigt.

- Vi måste till sjukhuset!

Niall var fortfarande sen med att reagera, men Zayn reagerade på en gång. Han drog med sig Liam och Niall till bilen. Jag sprang efter. Vi satte oss i bilen och Zayn rivstartade bilen, vi åkte snabbt ut till sjukhuset. Det som annars brukar ta en timme och 30 minuter, tog nu endast 45 min. När jag kom fram sprang Niall fram till disken.

- Adrianna Brielle. Vart är hon?

- Våning två, rum 214.

- Och Louis Tomlinson, frågade jag.

- 216.

Vi sprang upp till andra våningen och började sedan leta upp rumnummrena. Niall skulle precis in till Adrianna när han blev stoppad av en doktor.

- Ursäkta, men du får inte gå in där. Plötsligt började det tjuta i hennes rum och en massa läkare sprang in i rummet.

- Vad är det som händer? skrek Niall.

 

Jag var väl inte död. Men jag var definitivt inte levande heller. Jag tittade på min kropp som återigen fungerade. Jag hörde hur de förklarade för Niall och grabbarna att jag var i koma. Jaså. Var det de jag var i? Koma. Hmm..

Jag gick runt och kollade vad jag kunde göra, jag letade upp Louis rum och gick sedan in. Han låg på sängen. Hans vackra ansikte var förstört. Jag kände tårarna komma. Jag kände helt plötsligt en arm på min axel och mina tankar avbröts, jag vände mig om och fick se..

- Louis! Vad fan gör du här?

- Samma som dig. Vad gör du här?

- Jag vet inte. Tydligen ligger jag i koma..

- Jag med, suckade han.

- Så.. Vad ska vi göra nu?

Han ryckte på axlarna och vi gick sedan ut ur rummet.

 

- Adrianna vi måste nog börja ta oss tillbaka. Det är inte säkert för oss att vara i den här dimensionen. Visst jag har älskat varje sekund jag varit med dig. Jag älskar att hålla om dig, kyssa din läppar och bara kunna vara tillsammans, men vi måste tillbaka. Och jag lovar dig att allt kommer va som vanligt igen.

- Du menar att du kommer glömma bort den här tiden vi hade..

- Nejnej, jag menar att jag är redo att göra det officielt. Jag älskar dig Adrianna Melissa Brielle. Nu och för alltid.

- Jag älskar dig också Louis Wiliam Tomlinson! Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

- Så följ med mig då!

- Jag har lite saker att utföra babe, mumlade jag.

Han tillät mig verkligen inte att vara ensam. Jag sa till honom att han hade rätt, vi gick in i till hans rum och han gick in i sin kropp. Läkare började springa in i hans rum och sedan informerade de killarna om att Louis var vaken. Louis skulle väl bli besviken på mig nu, men jag visste vad jag behövde göra och jag behövde göra det nu.

 

- Jag ber om ursäkt älskling för all ont jag gjort dig.

Jag kramade om henne tillbaka.

- Förlåter du mig?

Jag svarade inte, så hon kysste min panna och jag gick in i min kropp. Jag hörde plötsigt hur någon talade till mig och jag såg Louis sitta där.

- Hej, sa jag försiktigt.

- Hon är vaken! ropade han snabbt.

Efter ett tag kom några läkare in och sedan killarna. Vi satt och snackade ett tag och jag låg på sjukhus i en vecka till, innan jag fick komma hem. Och det var då Louis tog tag i mig och frågade ut mig om vad som hade hänt och varför jag inte hållde det jag lovade. Jag frågade hur länge jag var borta och han sa tre månader.

- Lou..

Han tittade inte upp som han brukade men jag visste att han lyssnade.

- Vad hände med oss nu?

Han svarade fortfaranade inte. Jag tog ett steg mot honom, slog mina armar om hans hals och pressade sedan mina läppar mot hans. Kyssen var totall perfekt, som alltid.

---

Dålig del, i know. Men hade verkligen ingen fantasi alls.