Jag tittade in i hennes underbara ögon. Drog sedan in henne i en kram och kysste henne snabbt på kinden, innan jag tog hennes hand och drog med henne in till mitt rum. Jag var överlycklig. Kanske såg hon det också.

- Lou, vad är det som händer? Varför ler du sådär?

- Du kommer snart le lika stort som mig!

- Men berätta då!

Jag flinade. Sedan satte jag mig bara vid datorn och satte på den. Jag hörde henne sucka. Jag gick in på youtube. Sökte på "Adrianna Brielle sings Just you and I (own song)". Jag hörde henne dra efter andan.

- När spelade du in det? Har du gjort det?

Jag svarade inte, utan skrollade bara ner. Hon lutade sig framåt och kollade.

 

Jag dog av lycka! Det var en milijon människor som hade klickat sig in och de flesta hade gillat. Det var bara några få tusen som hade ogillat. Jag orkade helt ärligt inte bry mig, inte när jag såg alla gulliga kommentarer. Sedan såg jag något som fick mig att rygga tillbaka. Jag hade sättit mig i Louis knä. Jag kände hur han drog för andan. Plötsligt vibrerade min telefon till.

 

Jag flinade.

Jag drog med mig Niall till bilen. När vi väl kom fram, satt Harry i soffan. Vi satte oss bredvid honom och började sedan spela fifa 13.

 

När vi spelat ett bra tag skuttade helt plötsligt Adrianna ut.

- Sonny Music vill ha mig!!

- Wow, det kom ut fel. Men ni fattar, fortsatte hon.

Louis var strax bakom henne och skrattade. Hon flinade.

- Men guuud!! Grattis! utrbast jag.

Jag pausade spelet och reste mig upp för att krama henne. Niall och Zayn följde mitt exempel.

 -Det här måste vi fira!

 

Jajamänsen fira gjorde vi absolut!  Det blev pizza, lite vin och film! Efter filmen bestämde vi oss för att gå till någon klubb!

Adriannas perspektiv:

Jag kollade på klockan. Kunde jag inte få komma ut snart? Jag mådde bra. Plötsligt slog det mig att jag inte berättat för Louis att jag sett min mamma när vi var där ute. Jag suckade. Jag får väl göra det sen. En sköterska kom in i rummet.

- Hur mår du? Frågade hon.

Gah, jag hatade den där frågan.

- Bara bra. Har ni internet här? Frågade jag.

Hon nickade. Mumlade något med att det var gratis internetuppkopling. Jag tog upp min dator, som Niall hämtat till mig för någon vecka sen. Jag öpnnade den och loggade in på min blogg. Jag såg att statestiken höjt med 250 läsare. WOW! Jag stirrade länge på statestiken. Innan jag började kolla alla kommentarer. Jag log svagt. Sedan tog jag upp nytt inlägg:

 

 

 

 

Jag avslutade det så och tryckte sedan på spara och publicera. Sedan kollade jag lite på facebook, twitter och sedan stängde jag av datorn. Jag tog upp mobilen och kollade instagram. Sedan la jag mig ner igen och somnade nog rätt så fort.

 

Tre dagar senare:

Jag var äntligen ute från sjukhuset. Jag hade aldrig gillat sjukhus särskillt mycket. Jag har berättat för Louis att jag träffat min mamma. Han hade gapat och sedan dragit in mig i sin famn. Jag satt vid frukostbordet och åt frukost medans jag tänkte på allt som hade hänt. Skolan skulle snart börja igen. Men det var långt kvar, ca en månad om inte mer. Jag kände hur min mobil började vibbrera. Jag tog upp den ur fickan och kollade länge på skärmen

From: LOUIS (My love)

Jag måste prata med dig. Jag saknar dig! Kan du komma hit? xx

 

To: LOUIS (My love)

Ja, absolut! Jag är där om en timme. Saknar dig med! xx

 

Jag reste mig upp, och fixade mig. Jag var klar på 30 minuter. Jag satte på mig mina skor och min skinnjacka innan jag gick ut. Jag satte mig på bussen och tog upp min telefon. Jag loggade in på bloggen. Kollade lite kommentarer och statestiken innan jag började skriva.

 

 

 

Jag såg att bussen stannade och det var min station. Jag skyndade mig ut och gick sedan mot killarna port. Jag gick in och ringde på dörren. Jag möttes av två varma blåa ögon.

 

 

Jag låg fortfarande i sängen. Ja, jag var kvar på sjukhuset. Det hade gått två dagar och Harry, Zayn och Niall var konstant hos mig. Liam och Louis hade dragit sig undan lite. Men nu satt jag inne på rummet själv. Plötsligt öppnades dörren och in kom Louis. Han satte sig på stolen bredvid mig.
- Vad hände där borta egentligen? Varför följde du inte med mig? frågade han.
Jag suckade. Jag visste att han skulle fråga det förr eller senare, hade bara hoppats på senare. Jag suckade igen.
- Du vet det där jag berätta om på balkongen om att mina föräldrar var skiljda..
Han nickade långsamt.
- Tja.. De var väl det. Min mamma hade gjort något brott när han var med barn med mig, så fort jag hade födds, så var åkte min mamma in i fängelset. Jag bodde med min syster och min pappa. Pappa jobbade mest hela tiden så honom fick jag aldrig träffa. Jag bodde i närheten av fängelset, så jag kunde ofta besöka henne. När jag fyllt 10 friaddes äntligen mamma och jag fick återses med henne. Vi fick snabbt en bra relation och jag var verkligen mammas dotten. Vi gjorde allt tillsammans och jag berättade allt för henne. Min syster som inte är min mammas dotter utan min pappas och en annan kvinnas dotter hade också ganska bra kontakt med mamma även om vi hade den bästa. En dag kom jag hem från skolan, jag var 14 år och hon berättade att hon hade cancer. Jag kommer ihåg att jag skrek och grät, jag ville inte att det skulle vara sant. Men jag var med henne dag ut och dag in. Efter tre månade gick hon bort. Jag blev frustrerad och ledsen. Jag ställde mig vid perrongen, funderade på att ta mitt liv. Min syster stoppade mig. Jag var sängliggandes flera månader efter min mammas död. Jag blev så frustrerad över att jag inte fått umgås med henne som en vanlig familj. Jag fick vara med henne i fyra år innan hon lämnade mig. Jag reste till London, efter ett tag, min mammas drömstad. Jag flyttade dit permanent. Jag började plugga danslinje, eftersom min mamma hade varit danslärare. Jag sjöng även lite på sidan av. När jag var femton, började jag i den där skolan och vi träffades, berättade jag.
- Varför berättade du inte som det var från hela första början? frågade Louis efter ett tags tystnad.
- Jag vill inte att ni skulle tycka synd om mig, suckade jag.
Han nickade. Såg förstående ut.
- Hej! sa jag och tittade på honom.
Han tittade frågandes på mig.
- Mitt namn är Adrianna Melissa Brielle, sa jag och sträckte fram handen.
Han fnissade till.
- Jag heter Louis Wiliam Tomlinson, sa han.
- Vad gillar du att göra på fritiden? forsatte jag.

Louis perspektiv:
Vi satt där ett tag och lärde känna varandra. Jag drog min bakgrundshistoria även om hon visste om den. Och hon drog sin igen. Vi lärde känna varandra på nytt och det blev mycket skratt. Jag riktigt log. Nu kände jag äntligen min drömtjej. Jag tog sats.
- Vill du gå på en dejt med mig?
Hon log stor.
- Jätte gärna, sa hon glatt.
Jag log. Jag ville kyssa henne. Mina läppar skrek efter henne, min kropp skrek efter henne. Jag ville ha henne nu! Men jag försökte se det att se ut som om jag var lugn. Och hade allting under kontroll. Men grejen är den att jag hade inget under kontroll. Jag kämpade för att inte slänga mig fram och kyssa henne.

När någons mobiltelefon ringde en halvtimme senare, vaknade alla upp. Jag tog tag i Liams telefon som han höll i handen.
- Hallå?
- Är det här Liam Payne?

- ja, sa jag utan att tänka mug för.

- Jo det är så att de har skett en olycka.. Där bland annat Louis Tomlinson och Adriana Brille är inblandade i, säger den kvinliga rösten på andra sidan.

- Va?! Vadå för olyycka?

Jag såg hur killarna ryckte till och vände sig om mot mig.

- En bilolycka..

Mer hörde jag inte eftersom jag slängde mobilen tillbaka till Liam som om den var något giftigt.

- Vi måste till sjukhuset!

Niall var fortfarande sen med att reagera, men Zayn reagerade på en gång. Han drog med sig Liam och Niall till bilen. Jag sprang efter. Vi satte oss i bilen och Zayn rivstartade bilen, vi åkte snabbt ut till sjukhuset. Det som annars brukar ta en timme och 30 minuter, tog nu endast 45 min. När jag kom fram sprang Niall fram till disken.

- Adrianna Brielle. Vart är hon?

- Våning två, rum 214.

- Och Louis Tomlinson, frågade jag.

- 216.

Vi sprang upp till andra våningen och började sedan leta upp rumnummrena. Niall skulle precis in till Adrianna när han blev stoppad av en doktor.

- Ursäkta, men du får inte gå in där. Plötsligt började det tjuta i hennes rum och en massa läkare sprang in i rummet.

- Vad är det som händer? skrek Niall.

 

Jag var väl inte död. Men jag var definitivt inte levande heller. Jag tittade på min kropp som återigen fungerade. Jag hörde hur de förklarade för Niall och grabbarna att jag var i koma. Jaså. Var det de jag var i? Koma. Hmm..

Jag gick runt och kollade vad jag kunde göra, jag letade upp Louis rum och gick sedan in. Han låg på sängen. Hans vackra ansikte var förstört. Jag kände tårarna komma. Jag kände helt plötsligt en arm på min axel och mina tankar avbröts, jag vände mig om och fick se..

- Louis! Vad fan gör du här?

- Samma som dig. Vad gör du här?

- Jag vet inte. Tydligen ligger jag i koma..

- Jag med, suckade han.

- Så.. Vad ska vi göra nu?

Han ryckte på axlarna och vi gick sedan ut ur rummet.

 

- Adrianna vi måste nog börja ta oss tillbaka. Det är inte säkert för oss att vara i den här dimensionen. Visst jag har älskat varje sekund jag varit med dig. Jag älskar att hålla om dig, kyssa din läppar och bara kunna vara tillsammans, men vi måste tillbaka. Och jag lovar dig att allt kommer va som vanligt igen.

- Du menar att du kommer glömma bort den här tiden vi hade..

- Nejnej, jag menar att jag är redo att göra det officielt. Jag älskar dig Adrianna Melissa Brielle. Nu och för alltid.

- Jag älskar dig också Louis Wiliam Tomlinson! Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

- Så följ med mig då!

- Jag har lite saker att utföra babe, mumlade jag.

Han tillät mig verkligen inte att vara ensam. Jag sa till honom att han hade rätt, vi gick in i till hans rum och han gick in i sin kropp. Läkare började springa in i hans rum och sedan informerade de killarna om att Louis var vaken. Louis skulle väl bli besviken på mig nu, men jag visste vad jag behövde göra och jag behövde göra det nu.

 

- Jag ber om ursäkt älskling för all ont jag gjort dig.

Jag kramade om henne tillbaka.

- Förlåter du mig?

Jag svarade inte, så hon kysste min panna och jag gick in i min kropp. Jag hörde plötsigt hur någon talade till mig och jag såg Louis sitta där.

- Hej, sa jag försiktigt.

- Hon är vaken! ropade han snabbt.

Efter ett tag kom några läkare in och sedan killarna. Vi satt och snackade ett tag och jag låg på sjukhus i en vecka till, innan jag fick komma hem. Och det var då Louis tog tag i mig och frågade ut mig om vad som hade hänt och varför jag inte hållde det jag lovade. Jag frågade hur länge jag var borta och han sa tre månader.

- Lou..

Han tittade inte upp som han brukade men jag visste att han lyssnade.

- Vad hände med oss nu?

Han svarade fortfaranade inte. Jag tog ett steg mot honom, slog mina armar om hans hals och pressade sedan mina läppar mot hans. Kyssen var totall perfekt, som alltid.

---

Dålig del, i know. Men hade verkligen ingen fantasi alls.

 

- Så.. Vad ska vi göra nu?

Han svarade inte, utan tittade bort. Jag kände Louis, han hade svarat ifall han hade vetat.

- Behöver.. vi mer tid eller?

Han svarade fortfarande inte, vilket gjorde mig irriterad. Något litet kunde han väl ha sagt, typ "Jag vet inte", eller något annat men nej han satt stum. Jag suckade och han vände sig snabbt mot mig.

- Ska vi..

- Börja om, fyllde han på.

Jag nickade. Han tittade tomt ut.

- Louis kan du titta på mig, svara , gör något, att du sitter sådär gör det verkligen inte bättre..

 

Jag hörde henne men jag kunde verkligen inte säga något. Jag vet att det irriterade henne men jag kunde verkligen inte.. Efter några minuters tystnad ryckte hon till, jag vände mig snabbt mot henne.

- Vad hände? Fryser du?

Hon nickade generat. Jag lutade mig närmare henne, la armen om henne och drog henne tätt intill mig. Jag hörde hur hon flämtade till. Jag log för mig själv.

- Att börja om hade nog varit bra, tror jag. Lära känna varandra på nytt, jag vet att vi redan gör det tillräckligt bra, men jag behöver lite tid att tänka för, hörde jag mig själv säga.

Jag kände mig chockad, det var inget jag hade planerat att säga. Hon låg tyst i min famn.

- Jag är ledsen Adrianna.. Jag..

- Om vi nu ska börja om.. Kan jag inte få en.. Kan vi..

Hon tystnade. Plötsligt vände hon sig mot mig och tittade mig mjukt men sorgset i ögonen. Hon slickade sig om läpparna. Det såg ut som Adrianna tvekade. Adrianna Brielle tvekar aldrig. Men sedan tog hon mod till sig och tryckte sina läppar mot mina. Det var en fantastisk kyss som alltid. Mina fjärilar reste på sig i magen och började flyga runt. Plötsligt avslutade hon kyssen och tittade på något bakom mig. Hon andades oregelbundet, och plötsligt började hon dregla. Salivet rann ur hennes mun, om det har hade varit en film hade jag skrattat, men det var sant och det var något fel med henne. Hon ramlade plötsligt, utan förvarning, bakåt.

- ADRIANNA, skrek jag.

Jag tog upp henne i min famn. Och med min fria hand bankade jag på dörren. Jag kände paniken inom mig. Om något hände henne visste jag inte vad jag skulle göra. Med all kraft jag hade bröt jag upp balkongdörren.

 

- Var det någon som hörde det? frågade Harry lite smått rädd.

Zayn nickade sakta.

- Det var nog bara vinden, mumlade han.

Jag och Liam reste oss upp och gick ut till hallen. Efter ett tag kom Harry och Zayn. Vi tittade mot trappen och såg Louis springa i fullfart, med Adrianna i famnen. Hennes ögon var vidöppna. Jag kände oron rinna över mig, men jag sa inget, jag såg inget, och jag hörde inget. Jag stod bara där.

 

Jag stod där och bara kollade. Bara lät allt hända. När ytterdörren slogs igen, reagerade jag långsamt. Jag kollade långsamt på killarna som stod fastnaglade i marken precis som jag. Niall kollade fortfarande på trappan, som om Louis och Adrinna fortfarande var där.

- Är du galen? Lät du de vara ensama på balkongen?! De kommer ha ihjäl varandra, sa Nialler enligt honom på skämt men han lät ganska oroad.

- Lägg av Niall. Du vet att han älskar henne, de kommer att fixa det här. Lita på..

- Det är inte det. Jag vet att han älskar henne, men jag är inte säker på Om hon älskar honom, Avbröt Niall Liam.

- Jo det gör hon, sa jag.

Niall vände sig om mig. Liksom Liam och Zayn.

- Man ser det i hennes ögon, mumlade jag.

- Jaha, så de både gillar varandra. Men har ni tänkt på att båda förnekar det också?

- Ja och? Sanningen kommer fram, sa Zayn enkelt.

Jag la armen om Niall men han skakade bort den. Reste sig upp och gick till kylskåpet och tog fram en gurka.

- Jag är bara orolig över om han kan klara sig från att inte såra henne hela tiden.

- Pfft, hörde jag mig själv säga, det är kärlek, man blir alltid sårad av den, no matter what.

Liam flinade.

- Woho! Han la den! Gimme five.

Våra händer möttes i en handklappning. Vi skrattade förtjust.

 

- Ni fattar ju inte. Zayn lämnade de ute på balkongen själv. Jag är äldre än henne, jag är hennes kusin, tänk om han..

- Varför litar du inte på Louis? frågade Harry.

Jag suckade.

- Jag litar på Louis, jag litar på Adrianna. De båda är mina närmaste vänner liksom ni killar. Men ni fattar att jag oroar mig ändå. Eller hur?

Liam gick fram till mig och precis som jag skulle ta en till tugga så puttade han bort den. Den flög och ramlade på golvet. Alla skrattade, jag fnissade till lite.

- Det kommer fixa sig.

- Jo visst, sa jag en aning sarkastiskt.

Liam och Harry flinade och snglade sedan på Zayn.

- Min plan kommer funka, sa han kort.

 

Jag visste att det jag gjort skulle funka. Jag kände de bra både två och jag vet att det skulle tacka mig senare. En sak jag dock inte planerat tidigare var.. Hur skulle jag veta när de var klara? Och ville komma ut.. Jag suckade tyst. Äh.. Jag får komma på det senare. Klockan var trots allt bara halv sex. De skulle få bli insläppta vid 8 eller någonting. Jag gick förbi spegeln. Stannade och tittade på mig själv och började sedan fixa med håret lite.

 

Han tittade chockat på mig. Det var inte meningen att meningen skulle komma upp på det viset. Men jag hade inte tid att ångra mig. Jag visste att det skulle vara sent i vilket fall som helst, så jag tittade jag långsamt upp och mötte hans blick. Han öppnade munnen men stängde den sedan igen. Han försökte några gånger att yttra några ord men misslyckades. Han såg ut som en fisk och för inte börja gapskratta, tittade jag ner och bet mig i underläppen.

- Jag har redan sagt det, mumlade han.

- Nej, sa jag.

Jag drog ett djupt andetag och sedan ett till. Jag tänkte tillbaka på det som hände just då. Zayn hade precis påpekat att vi gnabbats och tjaffsat en hel del, och han hade rätt. Men vi hade inte gjort det på fyra veckor. Han gick in med de orden. Jag ställde mig och tittade mot utsikten. Han hade rätt. Det kanske var därför Louis hade hållt sig på avstånd så länge. Fyra veckor. Han kanske hatade mig så mycket att han inte orkade. Jag kände en klump i magen.

 

Jag vet inte om Adrianna såg det jag såg framför mig men jag såg det när vi satt på balkongen. Och Zayn påpekat att vi gnabbats och tjaffsat en hel del, och han hade rätt. Men vi hade inte gjort det på fyra veckor. Han gick in med de orden. Hon ställde sig så hon kunde se ut över utsikte. Jag kände hennes utstrålning. Räddsla. Varför vet jag inte men jag förstod på en gång att hon hade tänkt så.

 

Hon började prata precis som jag hade hoppats.

- Den dagen vi träffades första gången, stod jag i duschen och tänkte på allt som hade hänt mig de senaste 2 åren. Jag hörde min klocka för femte gången. Jag stängde av vattnet och virade en handduk runt mig och satte på mig mina kläder och fixade mitt hår. Jag satte på mig mina skor och tog min väska, min telefon och mina nycklar. Jag stängde dörren och låste. Jag gick ner till korridoren. Kommer du ihåg studentlägenheterna Louis?

Hon avbröt sig och kollade på mig. Jag skrattade till av minnet och nickade sedan. Jag skymtade ett litet leende. Sedan fortsatte hon igen.

- Du behöver inte berätta mer, sa han mjukt.

Jag vände mig om och började stirra rakt ut i tomma intet. Som om jag tittade på mig själv då allt hände. Jag ville berätta för honom och det var därför jag fortsatte.

 

- Varför? Varför gör du såhär mot mig?

Det hade gått kanske en eller två timmar. Jag satte mig långsamt bredvid henne. Men jag var noga med att det skulle finnas två meters avstånd.

- Jag vet inte helt ärligt.. Jag är nog bara rädd, mummlade jag.

- För vad?

- För att bli sårad.

Det lät helt ovsentligt och det visste jag med.

- Men det är okej att såra mig? frågade hon.

Jag snurrade runt mot henne. Och stirrade på henne.

- Är du galen? Jag har mått skit efter det. Men du vet lika mycket som jag att jag är lite dålig på sånt här, mumlade jag.

- Det är ingen ursäkt..

- Du flyttade ifrån mig..

- Jag var tvungen.

- Så som du var tvungen att flytta till London från Sverige.

Hon nickade. Vi satt tysta ett tag. Precis som om hon visste vad jag tänkte började hon dra hela historian för mig.

 

Jag drog ett djupt andetag. Sedan började jag berätta allt. Jag var noga med att översätta det rädd, från svenska till engelska.

 

Mina föräldrar bråkade ofta. Även om de var skiljda, gillade de att bråka och jag var den de snacka med om hur dålig den andra var. Jag mådde såklart skit och hade börja röka i tretton årsåldern. När jag kom hem så bad min mamma mig och sitta ner.

Gah! Jag skrev värsta inlägget och precis när jag skulle publicera så deletades allting. Hate my life sometimes.

Jag vaknade upp på golvet. Med Liam vid mina förrer. Harry nära mitt huvud, Niall låg en bit ifrån mig och Zayn satt på fotöljen. Stackare! Jag satte mig upp. Helvete vad ont jag hade i min rygg. Jag reste mig upp och gick upp till övervåningen. Jag gick intill badrumme, jag låste dörren om mig och gick bort mot spegeln och tittade på tjejen i spegeln. Jag fick hemska flashbacks, allting från igår slogs emot mig som en vind. Hur jag kysste Louis, hur han kysste mig tillbaka. Huur jag hade fixat mig för att sedan gå ner till undervåningen där alla satt, hur jag satte mig mellan Zayn och Louis. Hur konstigt Louis hade bettet sig, hur han hade rest sig upp hur och gick ifrån oss, Zayn hade dragit med mig upp till övervåningen och in på balkongen där Louis satt, hur Louis hade sagt att ingenting betydde det som man trodde att saker betydde, att kyssen var ett missförstånd. Hur han hade smällt igen balkongdörren och sprungit ner på undervåningen, hur jag kunde höra att Liam, Harry och Niall försökte stoppa honom men att han hade sprungit därifrån och smällt igen underdörren. Zayn hade kramat mig och försökt trösta mig. Under middagen hade Louis fortfarande inte kommit tillbaka. Niall höll på med sin jäkla mobil. Zayn tröstade mig lite då och då genom att krama min arm lätt. Liam åt under tystnad. Och sedan suckade Harry och det var då jag mötte hans blick. Jag och Harry var inte så värst bra kompisar även fast vi umgåts i snart tre år. Men en sak var jag säker på, jag och Harry hade ett band. Såfort jag mötte hans blick så blottade jag lite av de som hade hänt. Han hade förstått allt och sedan bara förslagit att vi skulle kolla på film. De hade varit snälla mot mig hela kvällen och sedan hade vi väl bara somnat där på golvet.

Jag kom tillbaka till nuet. Jag tittade på mig själv igen, innan jag började tvätta mina händer och mitt ansikte. Jag torkade sedan händerna och mitt ansikte på min handduk. Jag kastade en sista blick på mig själv i spegeln. Jag såg ut som ett monster. Jag såg sliten och trött ut som om jag slavarbetat hela mitt liv. Jag öppnade badrumsdörren och fick till min förvåning syn på Zayn. Han såg sur ut. Han drog mig genom hela hallen bort till balkongen. Han öppnade dörren och gick ut dit. Louis satt där igen. Men händerna för ansiktet.

- Ni ska prata!

Louis rörde sig en aning men hade kvar händerna.

- Och ni kommer inte härifrån förrän ni har pratat klart, sa han.

Det skrämde mig lite. Zayns tonfall. Jag hade aldrig hört honom prata såhär förut. Han stirrade på Louis. Louis tittade långsamt upp och jag såg att hans ögon var blanka. Och att han var röd runt hela ögonen.

- Finns inget att prata om.

- Det finns massor att prata om, och ni ska prata om allt, fräste han.

Han öppnade dörren och gick in, jag skulle precis följa efter när han stängde dörren och låste.

- Hey! utbrast jag.

Louis ställde sig upp.

- Vad fan håller du på med? utbrast vi båda två i kör.

- Ni ska prata, och om det här är ända sättet så är lär jag vara tvungen att göra såhär.

- Jag ska på premiären idag! utbrast jag.

- Precis hon ska träffa sin älskling.

Jag vände mig om mot honom.

- Du äcklar mig.

 

Jag vet inte varför jag höll på som jag gjorde. Men jag ville inte falla för henne igen. Även om jag redan hade gjort det. Jag ville inte bli sårad över att hon skulle flytta till LA, till sin mosters kusins mans barn. Jag ville att hon skulle bo i London hos sin morster som hon gjorde då vi träffades.

Jag vet inte varför jag sa det där om att hon skulle träffa sin älskling, jag var svartsjuk.. Hon vände sig om mot mig.

- Du äcklar mig.

Hon sa det med avsmak. Jag suckade och sneglade mot dörren. Såg att Zayn inte var kvar. Hon lutade sig mot dörren och gled långsam ner. Jag stod bara och kollade på henne i smyg eller tittade bort.

Så där har ni kapitel 8, det kommer hända ganska mycket snart. Och då får man veta hur de träffades.

Jag hörde pianospel på övervåningen. Harry, Niall, Liam och Zayn var ute. De hade vaknat tidigt och gått till gymmet. Jag hade inte lyckats vakna, så de hade gått utan mig. Jag reste mig upp och sög upp för trapporna. Jag missade lite av början men jag ansträngde mig för att höra vad hon sa.

 

 

 

Jag stod nu vid dörrkarmen och lyssnade. Hon vände sig hastigt om.

- Står du och tjuvlyssnar?

Jag flinade och blev lite smått generad.

- Ja, erkände jag.

- Varför?

- Jag hade glömt bort att du sjöng som en ängel. Dansar du fortfarande?

Jag såg hennes kinder bli röda. Jag skrattade högt inombords. Chris hade aldrig fått henne att bli såhär generad.

 

Jag stirrade på honom. Jag bryr mig ju om honom. Lägg ner isdrottningsrollen. Jag reste mig upp och drog fram en CD från min bokhylla.

- Ja, jag pluggade danslinje i LA.

- Ja jag hörde det. Niall berättade det.

- Har Niall berättat att jag funderar på att skaffa bostad och söka gymnasie här i London?

Han stirrade på mig.

- Herregud det är ju skit bra! Sa han.

Han kom snabbt emot mig och kramade om mig. Jag tryckte bort honom till en början. Han stirrade på mig och tittade ner. Jag matade in CDn i datorn. Sedan kände jag mig bara taskig.

- Förlåt, mummlade jag.

Han nickade och försökte sig på att krama mig igen. Den här gången lät jag honom göra det. Vi stod där ett tag. Tills vi hörde dörren på undervåningen öppnas och slås igen. Jag hörde grabbarna på under våningen. Jag släppte greppet.

- Släpp inte taget! mummlade han mot mitt hår. 

Han gick snabbt mot dörren. Låste och kom emot mig igen. Han log det där speciella leendet. Det leendet som fick mina knän att vika sig. Jag stirrade på hans läppar. De där läpparna. Som jag hade kysst så många gånger. Jag kollade upp i hans ögon. 

- Vem var låten till?

Jag stirrade på honom. Jag visste inte svaret själv. Inte förren han tog ett stort steg, han la sina armar runt min midja och tryckte mig närmare. Jag tittade upp på honom. Mötte hans blick. Och plötsligt förstod jag. Jag hade alltid älskat Louis, mina känslor hade aldrig avtagit! Låtarna som jag gjort  var till honom. Varför jag umgåts så mycket med Chris var ju naturligtvis för att försöka glömma bort Louis! Jag insåg att han väntade på svar. Jag fick hoppas på det bästa. Det här kanske var ännu en lek för honom, men just nu behöver jag bara känna hans läppar mot mina. Jag tryckte mina läppar mot honom. Kyssen var underbar! Jag antar att han hade saknat mig lika mycket som jag saknat honom. För kyssen blev allt mer intensivare. Det slutade med att jag satt på min byrolåda med benen isär och han stor mellan de och kysste mig.

- Louis! ropade Zayn.

Vi hoppade i sär. Jag sprang in i det egna badrummet jag hade, och jag hörde Louis stänga min dörr och gå ut till grabbarna. Jag fixade till frisyren lite innan jag gick ut.

Allt kändes som förr i tiden. Louis var sitt gamla jag. Lika barnslig som alltid. Katie satt bredvid honom och hon och Zayn disskuterade snabbt om något oviktigt. Alla satt vid matbordet förutom Dri. Jag undrade vad hon gjorde. Det ringde på dörren. Louis som satt närmast reste sig upp och öppnade dörren.

- Hej! utbrast en kille.

- Shit, utbrast Katie.

Hon sprang fram och slängde sig om halsen på både Chris och en till kille. Jag reste mig upp för att se vem den andra personen var. Chris hade kommit de senaste två veckorna regelbundet.

- Jag är erat största fan!

- Jaså, sa Chris.

Det var Neyo och båda två skrattade. De blev en liten tyst pinsam tystnad.  

- ADRIANNA! ropade Neyo.

Hon skuttade ner för trapporna. Hon hade ett stort leende på läpparna och kramade om båda två. Chris drog henne mot sig och kysste henne på mungipan. Adrianna drog sig generat undan. Jag kastade en snabb blick mot Louis. Som stod med armarna i kors och såg extremt irriterad.

- Jag har goda nyheter! Du ska va med i min musikvideo!

- Va!? Är det sant!

- Vi är inte ens klara med Dont wake me up, och du har redan fått ett nytt erbjudande! Shit bruden.

Hon garvade. Jag kastade en blick på Louis.

 

Jag hade gått ut och tittat till de. Eftersom jag känner Louis väldigt bra vet jag att han var ledsen trots att han försökte göma det. Jag såg på Adrianna att hon också undrade varför han var så sur på henne. Han var ju förkrossat precis som hon. Båda försökte gå vidare men på ett extremt dåligt sätt. Lou hade berättat att han hade gjort illa Adrianna när hon hade tårar dessutom. Jag vet att Lou inte älskar Katie, han bara har henne. Jag kastade en blick på Louis och såg att han höll på rasa ihop inom bords.

- Adrianna kan jag få prata med dig?

Både jag och Louis kollade på Niall som uttalat den meningen. Hon nickade. De gick åt sidan, utom hörhåll.

 

- Varför umgås du så mycket med de?

- Med vilka?

- Chris. Justin. Usher. Och nu dessutom Neyo. Chris har ju dessutom inte så bra rykte.

- Men snälla! Jag är bara med i hans musikvideo, inget annat.

- Varför umgås du inte med oss? Med mig? Har jag gjort något.

- Nej Niall det har du inte!

Och det var ju sant, han hade i sig inte gjort något. Det var Louis jag inte stod ut med. När jag tänkte efter, saknade jag min kära bästavän och kusin.

- Jag lovar att jag spenderar tid med min bästavän nästa lördag.

- Lovar du?

- Ja.

- Pinky?

Han höll upp sitt lillfinger.

- Pinky, sa jag och tog tag i hans lillfinger med mitt lillfinger.

Jag kramade om honom och han kramade tillbaka. Jag gav honom en kyss på kinden, innan jag gick tillbaka till Chris och Neyo som hade fått lite kontakt med Zayn och Katie. Jag satte på mig mina skor och vi gick därifrån. När vi väl satt i bilen, insåg jag att Nial hade rätt. Jag hade nästan inte umgåts något alls med Niall på dessa fyra veckor som jag varit i London.

- Vad tänker du på? frågade Chris.

- Jag funderar på att hitta bostad här i London, flytta hit och börja plugga här.

- Det är ju skitstort! utbrast Neyo.

- Vilken linje pluggade du i LA?

- Dans, sa jag och flinade.

- Så du kan dansa?! utbrast Chris, wow det visste jag inte!

Vi pratade hela vägen dit. Och vi var nästan klara med inspelningen till Dont wake me up.  

 

Det här gick ju inte längre! Jag kände mig totall blottad när jag stod framför Zayn. Sårad över att Adrianna aldrig var hemma. Irriterad på att Katie var, rent ut sagt, korkad. Jag är lika korkad. Jag älskar ju Adrianna, jag behandlar henne som skit. Jag ska dumpa Katie. Jag har inga som helst känslor för henne. Om en vecka, på fredag, skulle musikvideon vara ute. Hon skulle på premiären. Jag måste fixa upp saker tills dess..