This is not real - Part 3
Femton minuter senare:
- Yar, fnissade hon till. - Vad vill du? svarade jag lika irriterat för trejde gången.
Femton minuter tidigare: Jag hade nästan kommit försent till engelskan, just för att jag hade varit ute med Miranda och Niclas och några fler från sjuan och åttan, vars namn jag inte kunde. Min lärare hade blivit väldigt sur och lackat sönder. Jag hade sagt några enstaka otrevliga ord tillbaka och sedan gått och ställt mig vid fönstret. Jag hade öppnat fönstret och sedan vilat mot fönsterkarmen. Jag hade kikat åt höger och sett min bästa killkompis stå i samma ställning som jag vid nästa fönster. Sedan hade vi haft spott tävling. Våran lektionsal var högst upp och därför roligare att köra en tävling. - YAR! MIRAN! SÄTT ER PÅ ERA PLATSER! I am very disapointed at you today. - Arent you always disapointed at us? Rasist, hade Miran mummlat. Jag hade fnissat till, men vi hade ändå gått och sattit oss på våra platser. Jag visste att det kom in några killar in i klassrummet men det var inget jag orkade bry mig om. Min mobil vibbrerade till. Inkommande samtal från Miranda. Jag svarade. Eftersom jag hade väldigt tjock hår och handsfree på mig, kunde jag prata ostört utan att någon märkte något. - Hallå? mumlade jag. - Hej, vart är du? - Har lektion. - Vad har du för lektion? - Engelska. - Jaha, okey, jag undrade bara om du kunde komma till mitt skåp en snabbis. - Min räddare i nödan. Hon skrattade till. Och vi la på. Jag reste mig upp. - Yar where are you going? - Ut. - What are you going to do? - Smoke some weed. What do you think? Några av mina klasskamrater skrattade till. - Sit down on you chair. - Kan jag åtminstone få gå på toa? - Tror du själv hon kommer låta dig. Vi alla vet att du ska gå ut och röka. Jag snurrade runt och stirrade irriterad på herr smart i klassen. Smart och smart var han ju inte. Han snarare lekte smart. Jag suckade. - Vem fan är du? Jag hörde folk flämta till. Hos oss var det det fittigaste man kunde säga. Speciellt om man kände personen. Vi gick i skolan lite halvt i ghettot. - So you smoke? frågade min lärare lite kort innan hon började anteckna. - Ja, och Anna och Jessica vet det samt mina föräldrar. Hon nickade chockat. - Yar please sit down. Jag suckade, satte mig ner och slängde iväg ett sms till Miranda där jag sa att jag fått lite hinder.
Femton minuter senare:
Vi hade fått sätta oss i grupper och helt ärligt hade jag inte lyssnat ett skit. Jag satt med Selma och några flera. - Yar, fnissade hon för säkert femte gången. - Men för i helvete, kan du säga vad du vill ha sagt?! - Han stirrar på dig, viskade hon. - Va? Vem? - Han i röda byxor och hängslen. - Vem? - Louis Tomlinson.
