One direction novellblogg

- Adrianna!

Jag kände igen rösten så väl och mitt ansikte sprack upp i ett stort leende. Jag fick synd på en blond kille som hoppade upp och ner med skylten i handen.

- Niall! utbrast jag.

Jag släppte mina väskor och sprang emot honom. Han tog emot mig och vi snurrade några varr, han släppte ner mig och jag skrattade. Jag vände mig om för att ta mina väskor men såg att en stor kille redan hade tagit de. Han vände sig om.

- Till bilen eller turnebussen?

- Bilen, svarade Niall, jag vill vara med min lilla kusin innan hon får träffa gänget.

Killen nickade och gick mot en liten parkering. Niall vände sig om mot mig och synade mig upp ifrån till ner.

- Vad stor du har blivit! Det verkar vara längesen jag träffade dig!

- Du skulle ju kommit för två månader sen, men det var ju tydligen något viktigare än mig, sa jag.

Han såg skuldmedvetande ut.

- Ja.. Ledsen för det. Louis föräldrar var inte hemma och ingen av grabbarna heller, så jag fick liksom vara personen som tog hand om honom.

Jag grymtade till.

- För att?

- Han var sjuk.

Jag fnissade till och vi började gå efter den stora killen som knappt syndes till. Vi gick där och pratade om allt, mellan himmel och jord. Det kändes precis som på den gamla goda tiden. Vi kom fram till bilen. Den stora killen syntes inte till, men mitt bagage låg i bilen. Niall satte sig i förarsidan och jag bredvid honom. Han startade bilen. Vi körde ut från den lilla parkeringen och ut på stora vägen. Vi börhjade prata om skolan, modebloggen,världen och allt annat. Det blev en liten tystnad innan Niall utbrast:

- Vänta tills du får träffa grabbarna igen! Det var ett tag sen ju.

- Är alla hemma? frågade jag.

- Ja, svarade han.

Jag kände bara ångest och panik, så jag tittade ut genom fönstret. Jag kände att Niall sneglade på mig lite då och då. Han la handen på min hand.

- Du, sa han mjukt.

Jag vände mig om och tittade på honom. Han mötte min blick.

- Varför vill du inte träffa bandet? Jag trodde du gillade grabbarna, sa han.

Ett tag såg han sorgsen ut.

- Jo, visst! Jag älskar grabbarna, allihopa! Liam, Zayn, du och Harry.

- Men inte Louis..

Fan, han hade inte missat att jag inte sagt hans namn. Jag satt bara tyst.

- Du, vad hände egentligen för två år sen?

Det var då jag insåg att bilden hade stannat och vi stod utanför ett stort hus. Niall's hus, som jag fortfarande hade egna nycklar till. Efter alla dessa år.

- Adrianna?

Jag insåg att han väntade på svar. Jag stirrade stint på honom.

- Det har väl han redan berättat vid det här laget, han har ju aldrig haft särskilt svårt att prata om känslor, fräste jag.

Jag öppnade dörren och for ut. Jag öppnade dörren och sprang in i huset, upp för trappan och in i det rum som brukade vara mitt. Allt var precis som förut. Jag stängde dörren. Fotona var densamma. Jag satte mig på golvet och började tyst gråta.

 

Jag stirrade på henne. Eller på den dörren hon hade gått in genom. Ja, okey. Jag visste vad som hade hänt mellan henne och Louis, det var sant och det kunde jag inte förneka. Men att Louis hade lätt att prata om sina känslor, höll jag inte med om. Efter att Adrianna hade åkt, så var han inte sig själv, inte samma Louis längre. Det tog ett tag innan han berättade om vad som hade hänt. Jag drog ut bilnycklarna, öppnade dörren och gick ut, stängde och låste bilen. Jag gick igenom min port och in till vardagsrummet där jag såg att killarna väntade på oss. Vi stirrade på varandra innan Louis bröt tystnaden.

- Vart är hon? Har ni bråkat?

 

---

Blev en extra lång del eftersom att jag lovat er så länge att ett nyttt inlägg skullle dyka upp men det har det ju inte gjort. Men här har ni! Kommentera mycket och läs och njut!